Att passera 7:an som första siffra känns helt otroligt. Jag minns inte när jag vägde 6-någonting senast. Har funderat fram och tillbaka och jag tror faktiskt att det var i högstadiet.... Det är extremt många år sedan... Typ 20 år....... Jag kan inte minnas att jag sedan dess haft en 6:a först på vikten....
Fast det är skräckblandad förtjusning att ha kommit så här långt. Sedan januari 2012 har jag kämpat mig neråt i en lagom takt. Nu har jag mindre än 5 kilo kvar till vikten då jag ska stanna upp och reflektera över om jag ska ner mer eller inte.
5 kilo kvar och sedan är den kamp jag haft i över ett år över. Kampen att gå ner i vikt alltså, rent generellt har jag väl haft en kamp mot vågen sedan barnsben. Men det var först förra året som jag tog tag i saken med ett mål i sikte.
Vem är jag när jag är klar? Vad blir min nya utmaning och kamp? Vad kommer jag att vara utan viktkampen...?
Nu har jag ju ett mål för hösten, att lära mig springa såpass att jag kan springa ett 10km lopp. Men av någon anledning känns det inte riktigt lika oövervinnerligt som att gå ner 35+ kilo i dagsläget. Självklart ska jag ju se till att hålla min nya vikt också, men inte heller det känns som samma utmaning som att gå ner 35+ kilo....
Snacka om att ens världsbild förändras ju längre tiden går...
Jag har gått från detta:
Till detta (och lite till, inte en dagsfärsk bild...):
No comments:
Post a Comment