Tankar.

I onsdags hade jag mitt första möte med Sten som kommer att hjälpa mig med träning och sådant genom att coacha mig. Han är triathlet och har kört ett gäng Ironman-tävlingar, varav det senaste vann han sin åldersgrupp. Han har imponerat stort på mig med sitt fokus och sin mentala styrka, jag hoppas att jag kan hitta en liten liten del av samma fokus och mentala styrka i mig genom att få input från honom.

Det snurrade en mängd tankar i skallen innan mötet, men efter mötet har det snurrat så mycket att jag tror snart jag får någon sorts hjärnblödning pga överaktivitet ;)

Jag inser ju själv att jag vill för mycket för snabbt nu, att jag behöver lugna ner mig lite och fokusera mer. Men lik förbannat satt jag i går framför TVn en stund och kikade på marathon samtidigt som jag funderade på hur långt det kommer att ta innan jag klarar av ett marathon.

Vänta nu, JAG springa ett MARATHON? Hur kom den tanken ens in i min hjärna?! Jo, tack vare mötet i onsdags. För sedan i onsdags har jag funderat på var min gräns kan vara, hur långt jag vill och kan ta mig.

Jag vet att jag en gång på skoj i höstas frågade Sten hur lång tid det skulle ta att komma i form och ta sig runt ett Ironman. På skoj frågade jag alltså, fast nu börjar jag bli rädd för att det kanske inte alls var på skoj. Utan en omedvetet ärlig fråga.

I höst ska jag springa ett lopp på en mil, vad gör jag nästa år har jag redan börjat fundera på. Plockar samma lopp med målet att göra det under 60 minuter? Året efter det ett halvmarathon? Året efter det ett halvmarathon inom X tid? Sen ett marathon lagom till 40-årskrisen?

Vänta.... 40-årskris.... Har jag redan hamnat i den? Drygt 4 år för tidigt?! Är det därför jag sitter med de här tankarna? Eller är det mötet med Sten i onsdags som fått mig vilja prestera och pressa mig själv till att nå så mycket mer än jag tänkt mig sen innan?

Jag ser fram emot det här, som fan. Men jag inser själv att jag måste se till att hålla mig på jorden och inte dra iväg med mina tankar såsom jag gjort senaste dagarna. Fokusera på hösten, mitt lopp då. Inte på vad jag kanske kan göra om 4 år.

Jag har testat att förändra en sak som vi pratade om i onsdags, nämligen att springa utan musik. Sten frågade mig vad jag tänker på när jag springer och jag tänker på lite allt möjligt och jag lyssnar på musiken. Han förklarade att det var helt ok att jag sprang med musik nu men att framöver ska jag inte ha musik i öronen. Funderade på varför och tänkte att jag kan ju lika gärna testa det när jag skulle ta mig hem i torsdags.

Vilket jag gjorde och det var faktiskt rätt annorlunda. Jag hörde ju mina steg! Jag kunde känna vilket tempo jag skulle hålla och fann en rytmik i ljuden från mig som höll mig igång. Stegen, andningen, armarnas pendling, ryggsäckens studsande. Jag tror faktiskt att jag hade en andning som var bättre än någonsin, dvs jag har tänk på så mycket annat och lyssnat på musiken samtidigt som jag tänk på att jag måste andas rätt vilket bara gjort det till pannkaka.

*paus i en hel dag*

Oj, jag skrev aldrig klart i morse... Fick helt plötsligt andra saker för mig och glömde bort att avsluta inlägget. Vi ska ju flytta efter sommaren och nya lägenheten ska snudd på totalrenoveras. Så jag var på ByggOle för att kolla hur lite skåp och kakel/klinkers till badrummen såg ut på riktigt.

Well, summan var att löpning utan musik var riktigt ok. Ska testa i morgon igen när jag tar mig hem från jobbet. Det kan vara ett vinnande koncept!