Sämsta dagen sen start?

I dag är en katastrof, frukosten var inte bra, följd av dubbel lunch nästan mot vad jag borde ätit, sen spårade det ur totalt och nu har jag precis smällt i mig ett gäng pannkakor. Lillkillen ville ha pannkakor till mellis och då han bara druckit vätska idag så ställde jag mig såklart för att göra pannkakor. När jag var klar sov han och där stod ett rykande fat pannkakor på bordet med en burk jordgubbsylt brevid.

Tror det blev 4-5 pannkakor... Fast jag ätit lunch och inte var hungrig, bara sugen.......

Snacka om dålig motivation och karaktär när jag inte mår 100. Då släpper alla spärrar, stora som små...

Så för att få mig tillbaka på banan kopierar jag en lista som jag skrev i April. Över vad skillnaden från 101 kilo var just då. Ska läsa och fundera och sen försöka se till att komma till rätta med den här dippen jag har just nu.

10 skäl som gör detta värt mödan

1. Innan jag gick ner de här 13 kilona kände jag ibland ett tryck över bröstet, har inte känt det sen.. ja, sen någon vecka eller två efter jag började med VK.
2. Jag känner mig inte lika otymplig längre, jag får plats med rumpan där jag vill sitta.
3. Min vårjacka som jag köpte för... 8-9 år sen och knappt använt på 7 år sitter inte bara bra utan börjar sitta löst!
4. Jag orkar mer, jag orkar hålla igång hela dagen!
5. Jag har börjat spontatdansa till musiken på raidion, dvs jag rör mig mer än tidigare, även om det bara är att shakea rumpan till någon bra låt medans jag diskar..
6. Jag orkar gå från jobbet till bussen hem, jag tar inte omvägen via tunnelbana eller tar en buss till bussen, jag går!
7. Jag har inte ont i ryggen när jag sovit klart för natten, tidigare kändes det som ryggslutet skulle gå av, varje natt...
8. Min man har inte väckt mig på länge och klagat över att jag snarkar... Hmm, det här kom jag precis på, måste kolla med honom om det stämmer haha
9. Jag kommer i nya kläder i mindre storlekar och känner mig snygg i dem!
10. Jag är gladare, jag ler mer och jag sträcker på mig på ett helt annat sätt. Jag tror det märks, för fler och fler ler och hälsar på mig i tex korridoren på jobbet fast vi inte vet vilka vi är så att säga.